Fri frakt från 349 kr

45 dagars öppet köp på posters

1–3 dagars leverans

Lena Modigh

När Lena Modigh var nitton år packade hon sina väskor och drog till Nya Zeeland.


Sedan lockade New York, där hon studerade på International Center of Photography, gjorde praktik på kulturcentret 92nd Street Y och arbetade på Carla Stellweg Gallery. I New York började hon även arbeta som produktionsassistent på diverse independentfilmer.


Därefter bar det av till London med fotostudier på London College of Printing och assistentjobb hos modefotografen John Akehurst.


I Lena Modighs bilder finns flickighet och girlpower insvept i drömsk morgondimma. Det är avklätt, genomskinligt, mjukt men hårt. Hon lyckas fånga oskuldens längtan och begär. Skuldens skörhet. Flickan står i centrum. Hon finns i den nakna mamman, i pojken på stranden. Det är hennes blick de har.


En blandning av visdom och juvenil arrogans genomsyrar Lena Modighs porträtt. Det som vid en första anblick kan tolkas som vänhet blir vid närmare betraktan någonting oförskämt och skamlöst arrogant.


Hennes fotografier är både poetiska och filmiska, som stillbilder ur en lucid dröm. Där avslöjas hemligheter, och där ligger sexualiteten hela tiden under ytan, som en gömd skatt.

 

Läs mer om Lena i intervjun nedan

 

När jag går igenom Lena Modighs portfolio, som innehåller massor av bilder fotade på tjejer, slås jag av att inte en enda av dem ler på bilderna. Lena tycks ha hittat det där neutrala kvinnliga ansiktet, där hon varken ler eller är arg. Det här är något som jag av egen erfarenhet vet är svårt att hitta. Då jag fotat porträtt på till exempel styrelser och ledningsgrupper har jag vid ett flertal tillfällen försökt få till mer jämlika bilder mellan män och kvinnor. Män vill oftast porträtteras starka och visa sin maktposition, men när jag försöker få fram samma starka pondus på de kvinnliga cheferna blir resultatet ofta att de ser antingen arga eller sura ut, trots att de inte alls är det, eller var det under plåtningen. Min teori är att vi är så vana vid det leende kvinnliga porträttet att vi har svårare att tyda en bild där hon inte ler.

 

Lena, är det ett medvetet val att ingen ler på dina bilder?

– Nja, det är nog mer att jag inte är så bra på att ta bilder där alla ler. Jag kan inte fota så, det är inte jag. Jag fotar ju också många modeller och där försöker jag att inte välja dem som är söta utan mer spännande. Och jag försöker under plåtningen att skapa ett förtroende, så att de slappnar av och börjar lita på mig. Skulle de göra sig till på bilden så blir det fel. Så jag brukar vänta, och vänta, och vänta tills de är uttråkade. Det är då jag tar bilden. Jag vill inte att de ska posera eller göra sig sexiga utan jag vill ha det så naturligt som möjligt.

 

Du väntar ända tills du kommer till det ögonblicket och tar första bilden när ni har hittat rätt?

–Ja, jag väntar ofta. Ibland tar jag lite bilder innan eftersom jag inte är så bra på att ge direktiv. Men oftast väntar jag ut situationen. Jag vet ju vilken känsla jag vill ha, men kanske inte i detalj hur det ska se ut. Så där får jag söka lite. Det jag vet är vad jag inte vill ha.

–Jag uppskattar samtidigt när jag ser fina bilder som andra har tagit på människor som skrattar mycket och ler, förklarar Lena vidare. Men jag kan inte ta de bilderna själv. Det är ju också så att ju längre man håller på, desto mer lär man sig vad ens styrkor är och vad man inte ska ge sig in på.
Det är inte ens någon idé att jag försöker ta de här skrattande bilderna.

 

Något annat som särskiljer dina bilder är att det mer ger en känsla av konstprojekt än mode och kommersiella bilder. Även om uppdraget är kommersiellt.

–Jag har väldigt svårt för det kommersiella uttrycket och på det området har Sverige legat efter lite, tycker jag. En kommersiell bild här har ofta varit en leende kvinna på språng med vind i håret plåtat i en studio. Det är inte lika utstuderat utomlands. Till exempel i England experimenterar man mer och där är studiobilden med lyckliga, glada och hoppande modeller inte alls lika vanlig.

 

Du har ju även tagit bilder som är mer lättklädda men jag upplever aldrig i bilderna att tjejerna är obekväma med situationen. Det är en fin balansgång mellan skörhet och styrka. Det finns även en viss nonchalans där modellen ger intryck av att inte bry sig det minsta om hur hon kan uppfattas av betraktaren. Har modellerna glömt bort att du är där?

– De har nog blivit lite uttråkade. De tänker på annat och är inte längre i behov av min bekräftelse eller direktiv.  Det är ju tufft att vara modell, de måste leverera och beroende på hur erfarna de är kan de ta en stund att komma dit och att släppa poserna.

 

Lena ville till en början utbilda sig till journalist och efter en period i New York och ICP (International Center of Photography) vände hon tillbaka till Europa och London. Där svängde hon om och fortsatte utbildningen till fotograf på bland annat London College of Printing. I London blev hon även assistent hos modefotografen John Akehurst med uppdrag som Miu Miu, Nina Ricci Perfume, Cacharel, Costume National och Michael Kors. Plus diverse magazine såsom Interview, POP, Self Service, The Face. Det var också där hon träffade sin blivande make Anthony Hill som också assade åt John. “–Vi for runt i världen som assistenter åt John och sedan dess har vi hängt ihop, förklarar Lena med ett leende.” (Anthonys vackra bilder finns också representerade här på SPART.)

 

Kan man säga att du fann din estetik i London?

–Ja, det kan man göra. Jag kan relatera mer till engelska bilder, men till skillnad från de här stora fotograferingarna vi gjorde med John gillar jag att jobba i mindre och mer intimare format. Sedan är det ju ett konstant lärande, man utvecklas hela tiden!

 

Vilka frågor jobbar du med just nu?

–Jag fokuserar en hel del på att jag ska göra sådant som jag är bra på och inte ta så mycket intryck av vad andra vill. Att jobba i ett större lugn och inte försöka göra allt på samma gång. Jag försöker också komma tillbaka till den känslan jag hade när jag började fotografera. Då tänkte jag inte så mycket utan tog bara bilder. Jag kan sakna att vara lite naiv och inte så medveten om alla runt omkring. Det är ju ett ganska stort ansvar man har som fotograf, att alla som är med på plåtningen ska må bra.

 

Är du styrande i den situationen?

–Jag är nog tyst styrande tror jag, skrattar Lena som svar på det. Alla är så på tårna och vill att det ska bli bra och jag vill bara att alla ska slappna av och må bra, och nästan bli lite uttråkade, för då kommer man snabbare fram till rätt känsla som bilden ska ha. Jag brukar säga att jag vill ha fram känslan av att man väntar på någon som aldrig kommer.

 

–Jag brukar också tänka på hur jag fotar mina barn. Med dem tar jag mina bästa bilder och det beror nog på att de aldrig poserar eller gör sig till. De bara är. Det är det jag vill fånga när jag plåtar. Den här närheten och att det bara är.

 

Blir dina barn uttråkade när du tar fram kameran?

– Ja, lite, skrattar Lena. Som trots att man inte hittar leende eller skrattande människor i hennes bilder inte alls har långt till ett klingande skratt när vi sitter här och pratar.

 

Lenas bilder, på bland annat hennes barn, kan man se i hennes bilddagbok som finns i hennes portfolio.

 

Även om dina bilder kan ha mörka och dova färger läser jag dem inte som deprimerande utan mer luftiga, lugna och lite sköra med ett vackert ljus. Vad tycker du själv kännetecknar en Lena Modigh bild?

–Jag försöker alltid rensa bort allt som stör för att komma fram till känslan i bilden. Jag tycker om att se andra ta bilder där det händer mycket men jag kan själv inte fota på det sättet. Jag vill mer få fram en renodlad känsla.

 

Du har sedan några år gått över till digitalt foto men det ser ut som att du tänker analogt fortfarande?

–Ja, jag iakttar väldigt mycket och väntar med att ta bilden. Det handlar om tid och känsla och jag vill i bilderna påminna om att livet är så skört. Det sköra är så vackert och det vill jag få fram. Och så försöker jag hitta det vackra i vardagliga saker.

 

Att både söka inåt och att vänta ut situationer som du gör är ju faktiskt modigt. Känner du att du får bära upp ditt namn?

–Haha, nej inte alls. Jag har aldrig tänkt så.

 

Ett annat spännande projekt du driver är tidningen Period. Den kan beskrivas som ett oberoende konstmagasin, helt utan annonser, och som utan ursäkter fokuserar på den samtida kvinnan och enbart har kvinnliga medverkare. Fjärde numret är på väg ut i dagarna. Berätta mer om den här tidningen.

–Det började med en tanke som jag och Anthony hade om att bilder ofta blir bedömda utefter vem som tagit dem och inte efter hur de faktiskt ser ut. Vi startade en tidning som hette Motley och i den fanns det inga creduppgifter, just för att bilden skulle få stå för sig själv och bedömas rättvist. I bakre delen kunde man sedan få veta vem som tagit bilderna. Den nya tidningen som jag gör nu bygger vidare på det vi gjorde då men framförallt är det bara tjejer som är med och fotar i den. Män har så många kanaler de syns i så det känns spännande att få fokusera på kvinnliga fotografer, konstnärer och skribenter.

 

–Varje nummer har ett givet tema som jag ger som uppdrag till dem som ska vara med och det är jättespännande och fascinerande hur olika det kan tolkas. Space, som är temat för nummer fyra, trodde jag skulle få en hel del bidrag om rymden men så har det faktiskt inte blivit.

 

Tidningen Period. som uttalas på engelska, finns att köpa på Papercut.

Instagram: @periodzine

 

2017-11-08 Anna Lundholm, SPART-redaktionen.

Visa mindre
Sortera på